Archive for admin

29/1 -13: i träda

Idag har jag suttit och gått igenom mina listor med projekt. På den listan står Resursrike. Jag blir glad när jag ser det.

Går in på hemsidan. Konstaterar att det är nästan tre månader sedan sist. Konstaterar att jag, trots att jag under hösten letat ganska intensivt faktiskt, inte lyckats hitta de strukturer man sade fanns, för att möjliggöra förverkligandet av ett sådant här projekt.

Jag trodde kanske, när jag läste alla fyrfärgsbroschyrerna från Tillväxtverket och den utmärkta samlingssidan www.sofisam.se, att de här resurserna skulle finnas. Att det fanns en vilja och avsatta resurser som väntade på människor med idéer, kraft och tid att göra verklighet av visionerna.

Om det finns det har jag inte lyckats hitta dem. Jag hittade rätt gott om resurser avsatta för rådgivning. Det är förstås bra, men om det inte kombineras med praktiska möjligheter så hjälper det inte. Om man inte har en större organisation bakom sig, som kan stå för lokaler, garantier, krediter etc, då är alternativet jättestora personliga lån. Att skuldsätta mig upp över öronen för att få driva en innerligt behövd och efterfrågad samhällsnyttig verksamhet utan vinstsyfte, där någonstans går gränsen för min offervillighet.

För den som är en stor organisation, eller har en stor organisation i ryggen, finns möjligheter. Det finns bidrag för den som har möjlighet att själv skjuta till stora belopp. Det finns upphandlingsförfaranden etc för den som har möjlighet att först, utan ersättning och på vinst och förlust, skaffa lokal, tillstånd etc. Det finns alltså goda möjligheter för den som redan har kommit en bit på väg. Det är mycket glädjande. Men för den som inte har det verkar det gälla att hitta ett redan existerande sammanhang.

Så just nu ligger idén Resursrike i träda, och jag ägnar min energi åt annat.

Jag är ändå mycket glad och tacksam för den tid jag haft möjlighet att ägna åt detta. Hemsidan finns här. Det är bra. Jag finns också här, jag skulle fortfarande väldigt gärna arbeta med detta, om jag kunde se någon möjlighet.  Och vem vet vad som kan hända i fortsättningen.

För det har jag lärt mig av Livet: Man ska ALDRIG utesluta möjligheten av ett mirakel!

10/10 -12: Hannas växthus

Jöss!

Nu hände det sig såhär: Jag pratade med ett par som berättade att de önskade sig en hemmastudio.
Någon dag senare fick jag av min livskamrat ett tidningsklipp om hur man billigt kan bygga upp en hemmastudio.
Då jag själv inte vill ha någon hemmastudio skickade jag tidnigsklippet vidare till paret jag talat med.
De blev jätteglada, och ville göra något för mig i gengäld. På min hemsida har jag en önskelista. Där hade jag skrivit att jag önskar mig ekologiska grönsaker.
Och så fick jag ett mail: De håller eventuellt på och övertar ett växthus som de planerar att driva i form av en ekonomisk förening, skulle det vara intressant för mig?

Haha, har Dolly Parton bröst! Skulle det vara intressant för mig att vara med och bygga upp en ekonomisk förening kring en växthusverksamhet för lokalproducerad giftfri mat…

Så imorgon ska vi träffas, titta och fundera.

 

 

5/10 -12: Grannsamverkan för Glädje

Igår hade vi första träffen i nätverket Grannsamverkan för Glädje. Det var ett tiotal vuxna och ett tiotal barn som samlades i Hyresgästföreningens lokla, åt smörgås och kanelbulle, sjöng Astrid Lindgrens sånger och talade om saker vi kunde tänka oss att göra tillsammans.

Det var jätteroligt! Roligt att så många hade kommit, många bra förslag, en härlig stämning. Framöver var det flera stycken som vill träffas för yoga, för bildvisningar, för flera sångstunder, för högläsning och för julpyssel, bland annat. Och en kurs i hemsidessnickeri, så att projektet, och vår hyresgästförening, får en egen sida.
Vi körde ett slags Open Space-upplägg, folk fick skriva förslag på lappar, och sedan låg lapparna framme och man fick skriva sitt namn på det man tyckte lät intressant.

Det här är så spännande! Det känns också som en insats för en bättre värld. För småskalighet, lokalsamhälle, gåvotänk. Var den förändring du vill se i världen.

Tills det eventuellt blir en egen hemsida har jag lagt en presentation av idén och upplägget här: www.jannika.se/grannsam

17/9 -12: Nähä.

Vårt tävlingsbidrag gick inte vidare.

Först var jag liksom förlamad. Jag trodde faktiskt att det skulle göra det.

Sen var jag ledsen. Tog en svängom i gamla känslor av utanförskap, oduglighet, skam och misslyckande.

Nu… ja… Vad ska man säga. Nähä, liksom. Det är väl inte meningen då?

Ett par dagar vistades jag i ett slags dimma. Och nu – det är knappt så det låter trovärdigt när jag påstår att det är helt OK för mig. Det finns en Gud och det är till all tur inte jag. Det är min övertygelse att det finns en kraft som är bättre än jag på att styra och ställa med Världen, min uppgift är bara att i varje situation jag möter göra det bästa jag kan, och sedan släppa resten.

Så just nu har jag möblerat om på prioriteringslistan. Resursrike har fått maka på sig, från en ganska framträdande position till en mer undanskymd, en bra bit längre ner.

Det är så med drömmar, tänker jag. Det gäller att leva dem, hålla liv i dem, göra vad man kan för dem – och lämna resultatet åt en högre makt. Det kommer att bli precis så som det ska bli. Det finns inga drömmar som dröms förgäves, inget steg som tas förgäves när man följer sitt hjärta.

Det vet jag, av erfarenhet. För det mesta upplever jag det. Och när jag inte upplever det väljer jag att tro det.

9/9 -12: Hyresgästföreningen

Jag blev så inspirerad av det som Raoul berättade om Verdandi, de här människorna som kommer samman med sina grannar för att dela med sig av sin tid och det man kan.

Så idag har jag varit och träffat styrelsen i vår Lokala Hyresgästförening för att lägga fram en idé jag har:

Grannsamverkan för glädje

Idén föll i god jord, kan man säga. Så nu ska jag sätta upp lappar i trappuppgångarna och bjuda in alla grannar till en första träff! Så får vi se vad någon har lust att göra. Styrelsen vill ha nåtför alla åldrar, så jag tar det som ett tillfälle att lära mer om Astrid Lindgren.

5/9 -12: Raoul på Trappstegen

Vilka är då de här sociala företagen? På riktigt?

Geografiskt närmast mig hittade jag Verdandis sociala företag Trappstegen, ett företag med loppis- och rehabiliteringsverksamhet i Sundbyberg. Jag visste inte så mycket om Verdandi, men det vet jag nu, sedan jag läst på (och på kuppen blivit medlem, jag blir så glad att det finns sådana här föreningar där människor sysslar med en massa bra saker!)

Så jag kontaktade Trappstegen och bad att få komma på studiebesök. Det fick jag gärna. Raoul Hansson, ordförande i Verdandi Sundbyberg, avsatte nästan två timmar för mig, svarade på mina frågor, visade mig runt, berättade om Verdandi och om Trappstegen, om möjligheter, svårigheter och stötestenar, om vägar de prövat, som fungerat och inte fungerat. Om modigt experimenterande med oviss utgång, om engagemang och gemenskap. Och om en organisation som mobiliserat sina resurser för att skapa sammanhang och meningsfullt arbete för människor som behöver det. Så otroligt vackert!

Det jag sitter igen med efter vårt möte är två saker:

För det första all denna mänskliga godhet. Den finns! Det finns människor som, precis som jag, inte i första hand är intresserade av vinstmaximering, utan av att skapa gott liv här på jorden. Människor som med sina val, sitt sätt att verka och vara, bara ÄR något annat. Som får alla sagor om Homo Economicus som Människans Sanna Väsen att upplösas för vindne. Låt dem skriva sina teorier, de vet inte vad de pratar om. De vet inte så mycket om världen.

Trappstegen ger alltså meningsfullt arbete åt ett drygt femtiotal personer. Det finns loppis, vävstuga och datorverkstad. Med teambuilding, rehab, stöd och uppmuntran. Raoul berättade om en grupp invandrarkvinnor som kunde nästan ingen svenska. Man pratade med dem, funderade tillsammans över möjligheter. Det framkom att visserligen kan de inte så mycket svenska, men knyta mattor, det är de riktigt riktigt bra på. Så nu har man en mattknytarateljé. Nej, det är inte ”lönsamt”. Men det är vackert! Samhället skjuter till en del. Fast det hade samhället gjort även om de här kvinnorna inte hade vävt mattor. Nu har de istället ett sammanhang och en uppgift. De ställer sin kreativitet och skicklighet till världens förfogande, de träffas och pratar och skrattar, människor köper mattor, förundras över deras skicklighet, uppskattar och rekommenderar. Tänk va!

Raoul berättar också om ideell verksamhet som Verdandi bedriver, kvartersverksamheter där människor samlas, bjuder varandra på kultur, lagar mat ihop, hjälper ungdomar med läxor. Wow! En sådan grupp vill jag också vara med i! Lära känna sina grannar, göra bra saker ihop.

* * *

Det andra jag sitter igen med efter det här studiebesöket är insikten om betydelsen av en stor organisation i ryggen. Det jag hör mellan varje rad är att utan denna organisation hade det inte gått. En organisation som förvaltar välvilja och samlade resurser från ett mycket stort antal människor. En organisation som kan stå för en checkkredit, som borgensman för en lokal, som goodwill-sigill gentemot samhällets institutioner, för nätverk, know-how och sammanhang.

Och mina erfarenheter av medlemskap och engagemang i sådana där organisationer är så smärtsamma. Min oförmåga att rätta in mig i ledet, min benägenhet att alldeles utan avsikt provocera till sprickfärdighet cementerade inofficiella maktstrukturer. Jag vill inte det igen. Jag vill vara till glädje, inte förtret. Jag tror jag behöver bygga något eget, inte komma in och ställa till oreda i redan befintliga strukturer. Jag är rädd för sånt. Både för egen del, men också för att jag är rädd om andra.

Så jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska göra just nu.
Jag tar och lägger mina anteckningar i en pärm sålänge.

 

 

 

31/8 -12: Tävlingen Ostartat

Idag har jag fått iväg vårt tävlingsbidrag till tävlingen Ostartat, en tävling som arrangeras av KFO och Coompanion med stöd av Tillväxtverket. Man får beskriva sin affärsidé, först på papper, sedan i en semifinal och slutligen i en final. I slutändan är det någon lyckans ost som vinner olika sorters starthjälp, rådgivning och startkapital, och världen får möjlighet att bli ett positivt sammanhang rikare.

Och man vill ju inte obstruera, om det nu skulle vara så att Livet/Universum/Gud står där och väntar med en hink Möjligheter.

Så nu har jag gjort vad som ankommer på mig: lämnat in tävlingsansökan. Inte en sekund för tidigt – men faktiskt inte heller en sekund för sent!

Vårt tävlingsbidrag kan man läsa   här.

 

27/8 -12: Roland, eldsjälavårdare

En av sidovinsterna med att hålla på med ett sånt här projekt är de människor man kommer i kontakt med när man går med en dröm såhär.

I helgen har jag ätit lunch med min fina kurskamrat från Brobyggeutbildningen, Roland Hamlin och hans hustru. De bor i Delsbo utanför Hudiksvall, där Roland driver företaget Eldsjälavård: han är konsult i företagsutveckling, projektfinansiering och glesbygdsutveckling. Jag hade också tonsatt en dikt han skrivit, och så blev det tillräckligt många trådar som liksom gick ihop så att det blev av att träffas. Jätteroligt hade vi!

Vad gäller Resursrike har jag fått med mig insikten om vikten av Nätverk. Vikten av att knyta personliga kontakter, till enskilda människor på de olika institutionerna, människor som verkligen Vill något. Det är ofta det det hänger på.

Det känner jag igen som Sant: somliga människor är det faktiskt inte så mycket vits att prata med i ett sådant här sammanhang. Människor som har som sitt mål att göra så lite som möjligt, de kommer knappast att bidra till att föra det här projektet framåt. Det vill jag försöka komma ihåg, när det blir dags: När jag stöter på en sådan människa så ska jag bara låta vara, och försöka hitta någon annan. Leta tills jag hittar någon som, av egen kraft, vill använda sin ställning och sitt mandat till att göra skillnad, till att skapa bra saker.

För vi finns också, vi som inte är så intresserade av att suboptimera, som istället har som mål att skapa det bästa vi kan hitta på av de resurser som står till buds.

25/8 -12: Coompanion

Nu har jag talat med en rådgivare på Coompanion. Vi satt på en bänk vid stranden i solen och talade om tänkbara vägar. Spännande! Plötsligt börjar det hela anta lite form. Jag anar något slags väg.

Hittills har alltsammans mest verkat som ett obegripligt samelsurium av olika tänkbara steg, som allesammans tycks förutsätta att en massa andra steg redan är tagna.

Nu har jag fått klart för mig att ett rimligt nästa steg är att registrera en ekonomisk förening. För de berörda samhällsinstanserna (FK, AF, sdf) samtalar bara med en juridisk person som motpart, som privatperson kan man inte driva samtal med dem.

För att registrera en sådan förening behöver man stadgar och kompanjonsavtal, jag fick med mig mallar för sådana dokument från Coompanion. Så nu blir det till att fundera, så att vi får med allting i stadgarna som vi vill göra och kanske kommer att vilja göra.

Jag ska också träffa en vän som arbetar som konsult i glesbygdsutvecklingsfrågor och kanske vet nåt om vägarna i slipsvärlden, och så är det tävlingen Ostartat som har sista dag för inlämning nästa fredag.

 

 

22/8 -12: Lönsamhet

Nu har jag studerat Tillväxtverkets broschyr med förteckning och presentation av andra sociala företag, kollat på flera jättefina hemsidor och skickat iväg ett antal mail med förfrågan om att få komma på studiebesök.

Alltså, vilken härlig värld!!! Så mycket… Mänsklighet! Vad många människor det finns, med andra intressen än vinstmaximering. Jag blir så glad!

Och när jag bläddrar bland alla dessa vackra exempel blir det så tydligt att när man inte har vinstmaximering som huvudsyfte, då träder andra värden fram och blir viktigast: att man trivs på jobbet, att man har vad man behöver (och inte mer), att man ingår i en gemenskap med andra människor där syftet inte är att klättra förbi någon annan eller maximera sin egen materiella vinning, utan att främja var och en, berika varandras vardag, bekräfta och uppmuntra varandra.

* * *

I budgetsamtalet på CSES var det tal om lönsamhet. Vad har du tänkt dig i lön? frågade rådgivaren. Jag skrattade och sa
- Alltså, jag är ju undersköterska, jag har inte så stora anspråk. Så blev det tyst, och jag tänkte att OK, nu tar jag i: - Kanske 20 000 eller nåt. (Det är mer än jag någonsin haft hittills.)

Det var tydligt att det inte var en summa som vanligtvis ansågs ”tillräcklig” i den värld han var van vid, men han skrev ner den och så räknade vi vidare.

När samtalet led mot sitt slut sa jag:
- Tror du på dethär? Tror du att det är möjligt?
- Möjligt är det säkert, svarade han. Men det är nog svårt att få någon lönsamhet i det, det är nog svårt att höja denhär så mycket. Han ritade en röd cirkel runt mina 20 000 kr.

Det tog ett tag att smälta vad han menade. Utifrån hans perspektiv är ”att få lönsamhet” = att höja sin egen avkastning. Och det i sin tur är det självklara syftet med all affärsverksamhet, det är vad som förmodas vara drivkraften när människor engagerar sig.

Men för mig är det inte så. ”Att få lönsamet”, det borde ju betyda att det ”lönar sig” att göra det man gör? Att det inte är bortkastat. Med en sådan definition är det betydligt mer ”lönsamt” att sprida hopp, glädje och kultur för 20 000 kr per månad, än att t.ex. tillverka bomber eller göra rika människor ännu rikare för 200 000 kr per månad.

Det som är ”lönsamt” för mig är detta:
- att få ingå i ett positivt sammanhang, möta konstruktiva, kreativa människor
- att få tänka samarbete istället för konkurrens, få praktiskera insikten om att vi alla är ett
- att ha så det räcker till mat och hyra åt familjen
- att det jag är bra på får komma till glädje och uttryck i världen

Så jag tror nog att det ska gå bra att få lönsamhet i dethär!