5/9 -12: Raoul på Trappstegen

Vilka är då de här sociala företagen? På riktigt?

Geografiskt närmast mig hittade jag Verdandis sociala företag Trappstegen, ett företag med loppis- och rehabiliteringsverksamhet i Sundbyberg. Jag visste inte så mycket om Verdandi, men det vet jag nu, sedan jag läst på (och på kuppen blivit medlem, jag blir så glad att det finns sådana här föreningar där människor sysslar med en massa bra saker!)

Så jag kontaktade Trappstegen och bad att få komma på studiebesök. Det fick jag gärna. Raoul Hansson, ordförande i Verdandi Sundbyberg, avsatte nästan två timmar för mig, svarade på mina frågor, visade mig runt, berättade om Verdandi och om Trappstegen, om möjligheter, svårigheter och stötestenar, om vägar de prövat, som fungerat och inte fungerat. Om modigt experimenterande med oviss utgång, om engagemang och gemenskap. Och om en organisation som mobiliserat sina resurser för att skapa sammanhang och meningsfullt arbete för människor som behöver det. Så otroligt vackert!

Det jag sitter igen med efter vårt möte är två saker:

För det första all denna mänskliga godhet. Den finns! Det finns människor som, precis som jag, inte i första hand är intresserade av vinstmaximering, utan av att skapa gott liv här på jorden. Människor som med sina val, sitt sätt att verka och vara, bara ÄR något annat. Som får alla sagor om Homo Economicus som Människans Sanna Väsen att upplösas för vindne. Låt dem skriva sina teorier, de vet inte vad de pratar om. De vet inte så mycket om världen.

Trappstegen ger alltså meningsfullt arbete åt ett drygt femtiotal personer. Det finns loppis, vävstuga och datorverkstad. Med teambuilding, rehab, stöd och uppmuntran. Raoul berättade om en grupp invandrarkvinnor som kunde nästan ingen svenska. Man pratade med dem, funderade tillsammans över möjligheter. Det framkom att visserligen kan de inte så mycket svenska, men knyta mattor, det är de riktigt riktigt bra på. Så nu har man en mattknytarateljé. Nej, det är inte ”lönsamt”. Men det är vackert! Samhället skjuter till en del. Fast det hade samhället gjort även om de här kvinnorna inte hade vävt mattor. Nu har de istället ett sammanhang och en uppgift. De ställer sin kreativitet och skicklighet till världens förfogande, de träffas och pratar och skrattar, människor köper mattor, förundras över deras skicklighet, uppskattar och rekommenderar. Tänk va!

Raoul berättar också om ideell verksamhet som Verdandi bedriver, kvartersverksamheter där människor samlas, bjuder varandra på kultur, lagar mat ihop, hjälper ungdomar med läxor. Wow! En sådan grupp vill jag också vara med i! Lära känna sina grannar, göra bra saker ihop.

* * *

Det andra jag sitter igen med efter det här studiebesöket är insikten om betydelsen av en stor organisation i ryggen. Det jag hör mellan varje rad är att utan denna organisation hade det inte gått. En organisation som förvaltar välvilja och samlade resurser från ett mycket stort antal människor. En organisation som kan stå för en checkkredit, som borgensman för en lokal, som goodwill-sigill gentemot samhällets institutioner, för nätverk, know-how och sammanhang.

Och mina erfarenheter av medlemskap och engagemang i sådana där organisationer är så smärtsamma. Min oförmåga att rätta in mig i ledet, min benägenhet att alldeles utan avsikt provocera till sprickfärdighet cementerade inofficiella maktstrukturer. Jag vill inte det igen. Jag vill vara till glädje, inte förtret. Jag tror jag behöver bygga något eget, inte komma in och ställa till oreda i redan befintliga strukturer. Jag är rädd för sånt. Både för egen del, men också för att jag är rädd om andra.

Så jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska göra just nu.
Jag tar och lägger mina anteckningar i en pärm sålänge.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>