Alice

Alice är 92 år. Innan corona brukade jag besöka henne en gång i veckan, bara för att skoja och skratta lite, beröra, tycka om.
Alice kan inte längre lämna sin säng. Hon kan inte ens vända sig i sängen. Och hon är fånge i en alltigenom negativ tankevärld. Hon har också förlorat förmågan att initiera goda möten. Nästan allt hon säger är negativt, och hon möter nästan uteslutande irritation från människorna omkring sig.
Jag kom till Alice anlitad av hennes gode man, som inte visste vad hon skulle ta sig till. De första gångerna lyssnade jag bara. Nickade. Såg. Så att hon fick möta en vänlig blick. Efter ett tag kunde jag stryka på armen. Efter ett tag sken hon upp när jag kom. Efter ett tag kunde jag fråga saker. Är du uppväxt här i stan? Efter ett tag till fanns det saker jag kunde spinna vidare på. Sommarstugan, hade du någon trädgård där? Ut och dansa, minns du någon särskild klänning du hade?
Våra stunder blev viktiga. För henne. Och för mig. Vi hittade en gemensam humor. Hon sparade små historier till mig mellan gångerna: I tisdags hände det här, och då tänkte jag att det måste jag berätta för dig. Haha, min Bundis!

Så kom corona. Jag fick inte längre gå dit. Inte ens med skyddsutrustning. Det var svårt att tala i telefon, Alice hör inte så bra. Till slut var det omöjligt, batterierna var slut. Handla, nej det går inte, det finns inga pengar i handkassan. Någon förbarmade sig, hittade några halvanvända batterier i en låda, vi kunde tala en stund, tills det bröts. Jag ringde boendet, en padda, nej det går inte, då måste den ju desinficeras för att inte sprida smitta.

Till slut lyckades jag få någon att kolla vad det skulle vara för batterier i den där telefonen, köpte ett 40-pack och lite godsaker, åkte dit med dem, och en stor hjärtformad chokladask till personalen. Någon mötte mig utanför så att jag fick lämna över grejerna. I påsen lade jag också ett kort till Alice: två mopsar och ett hjärta, Till Alice som jag tycker så mycket om, saknar dig så.
Skulle jag kunna få be dig om en sak, skrev jag också. Skulle du kunna tänka på någon sång som du minns eller tycker om, och ringa och berätta om den sången för mig, nu när du har batterier i din telefon? Jag samlar på sånger, och det skulle vara fint att få höra dina!

Nästa dag ringde hon. I motsats till tidigare gånger talade hon klart och redigt, utan att sluddra. Tack för chokladen, och vad bra att du köpte så många batterier. Och den här sången du ville att jag skulle tänka på, jag har funderat, och det finns en, jag sjöng i en kör en gång, och där sjöng vi den här Min älskling du är som en ros, känner du till den?
Och så sjöng vi tillsammans. Alice sjöng för mig! Det är bland det vackraste jag hört.

Nu ska jag ringa boendet. Komma överens om en tid. Så att de kan öppna hennes fönster. Så att jag kan stå utanför och sjunga för henne. Precis som Evert Taube gjorde under Astris balkong. Min älskling du är som en ros.
Kanske kan de öppna några fler fönster med det samma.

Det här inlägget postades i musikmöten i coronatid och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *