Sångstund på padda 2

Idag är det så soligt så det går inte att sitta vid skrivbordet hemma. Så jag har satt mig vid matbordet, på min stora pilatesboll som jag brukar sitta på där. Till slut har vi fått i ordning tekniken, Sandra går runt med paddan så vi kan säga hej till varandra. Det är kanske inte så ofta man ser varandra från Under Dubbelhakan såhär, men de är lika vackra som vanligt! När vi sagt hej ordentligt kopplar Sandra in TVn.

Jag vet att en av Marjas favoriter är En gång jag seglar i hamn, så vi börjar med den, många sjunger med. När vi är färdiga skrattar jag, det är sånt gung i den här låten så det är svårt att sitta stilla, och idag är det särskilt svårt för jag sitter här på en jättestor boll… Visa, vi vill se! ropar Sandra, så jag visar dem bollen, och så visar jag hur jag far upp och ner, fram och tillbaka på den där bollen. Märta skrattar så hon kiknar, å vad jag älskar den här människan, hennes tre tänder, hennes varma ögon och hennes kvillrande skratt! 34an tar vi sedan, för att få riktigt rejält studs liksom.

Så börjar jag på Summertime, som jag håller på att öva in för att kunna spela med Elmer utomhus. Det blir alldeles tyst. Sandra tar paddan och gör ett svep över den lilla publiken. Ingrid, 103 år, sitter med slutna ögon. Först tror jag att hon sover, men så ser jag att det gör hon inte, hon Diggar! Nickar långsamt, i takt med musiken, ett litet leende som leker i mungipan.

Längst bak sitter Olle, han önskar sig Ekorrn satt i granen. Ja vad roligt, den tar vi! Så tar vi den. Och det visar sig att andra versen, den om de beska pillren och bindeln omkring svansen, den är helt annorlunda i Finland, som jag kommer ifrån! Här får man lära sig.

Sedan berättar Sandra att nästa vecka är det midsommar, då kommer Jannika att sjunga för oss ute, under balkongen! Ja, och jag har övat in en specialsång för just det ändamålet. Från 1932, ur filmen Söderkåkar. Jag kommer i kväll under balkongen… Det är nåt speciellt med de här riktigt gamla låtarna. Som så många känner igen, för radion stod på i köken. Och så har man inte hört den på femtio år. Ögon som tänds.

Vi avslutar med Nu går sista visan. Tack för att jag får ha er, tack för att alla finns. Sällan har de orden burit så mycket innebörd. Det är NU vi finns. Det är NU vi har chansen att sjunga. Musiken får inte tystna! TACK, Sandra, för att du tagit dig den extra tiden med att koppla ihop alla de här emrans apparaterna. Tack för att du möjliggjorde den här stunden för oss allihop. Alltså, hur kan man alls orka finnas till utan sånt här!

Det här inlägget postades i musikmöten i coronatid och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *